Så hade jag ingen bostad.. Jag bodde i en bil. Hade knappt inga tillhörigheter, de jag hade var kläder och de fick plats i en väska. Min familj tog avstånd från mig och mitt ex ville inte ha med mig och göra. Jag var egoistisk på grund av att jag var så långt nere man kan tänka sig, i ett träsk av droger och skit. Jag var kriminell för att ja skulle kunna äta en gång om dagen.. Mitt liv gick ut på att jaga, få i sig, jaga, få i sig, osv.. Sova gjorde jag när vi hittade någonstans att sova. Mitt liv var helt enkelt kaos. Ingen avdelning på sjukhuset ville hjälpa mig. Jag var där var och varannan dag och bad om hjälp, men blev bara iväg skickad. Jag hade ingen aning om vad jag skulle ta mig till. Men tillslut.... Så kom jag in på substitutionsbehandlingen. Äntligen! Det var DÅ jag kunde börja leva. Jag fick hjälp av socialen att få tillbaka min lägenhet och hjälp med att betala den. Mitt ex och jag pratade ut och jag visade honom att jag var färdig med de där livet.. Min familj började så smått hoppas på att de här var vändningen för mig. Och nu.. 7 månader senare! Så har jag det så bra.. Allting gick så fort. Allting vände och började gå bra.. Och nu har jag varit drogfri i 5 månader! Det är helt underbart!